Mitt liv i meningar

Jag heter Aina och jag är 12 år.

Jag är en tjej som föddes 1997-01-21 kl 24:18. Av någon anledning blev jag döpt till Aina... eller föresten. Jag är inte döpt. Låt oss då säga, Av någon anledning fick jag namnet Aina! Det Tror jag är för att min pappas farmor hette Aina. Plus att det går att skriva och säga på japanska. Jag är ju halvjapan.


Det tycker jag är härligt. Att vara en blandning. Att gå runt och folk i ens närhet tycker att man är söt eller vacker. Spillerill. När jag säger att jag är en blandning säger alla att de som är blandningar av något Asiatiskt eller nått liknande ofta blir vackra.  Mina kompisar som är äldre en vad jag är, ungefär 15, som är lite klokare... Dom säger att de vill ha en blandning till dotter... eller son.  Själv föredrar jag nog dotter.


Jag kan beskriva mitt liv i meningar:

Jag föddes på ett sjukhus i Stockholm är 1997. Det var vinter och det v ar kallt... tror jag. Kl 24:18 kom en söt liten flicka ut och grät. Det första mamma sa till mig var" gud så söt. Jag vill ha en till". Hon har berättat för mig att det var väldigt jobbigt med förlossningen men att hon ville ha en till för att jag var så gullig.
Vi bodde ett bra liv tillsammans. Tiden gick fort och jag var redan två år. Pappa fick ett annat jobb och vi flyttade till England. Han fick ett jobb på Ericsson och det blev väldigt framgångsrikt. Snart flyttade vi tid Kina, Shanghai, och hade ett bra liv med mycket pengar. Jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden. Jag han snappa upp 4 olika språk Kinesiska, Engelska, Japanska och Svenska. Jag bodde ju i Kina. Därför kunde jag Kinesiska. Jag gick på internationell skola, där vi pratade engelska. Jag pratade Japanska med mamma och Svenska med pappa. Jag kunde alla de här språken flytande. Mitt sämsta språk var faktiskt svenska. Pappa var borta mest hela tiden.
Under den tiden han jag få många minnen som jag troligen aldrig kommer att glömma. Att jag fastna med foten i ett cykelhjul eller att jag satte ett fiskben i halsen. Att jag hade glömt mina simkläder så jag fick bada med mina kläder när vi skulle bada på skolan/dagis. Det finns massor av minnen som jag kommer att skratta åt och tycka synd om när jag blir äldre. Att jag blev så arg på mamma så jag låste in mig på mitt rum och kunde inte komma ut så mamma fick kalla på typ de som jobbade att ta sönder dörren eller nått sådant.
Mitt liv gick fort och nu är jag tillbaka I Sverige och har varit det i 8år snart. Jag började på dagis. Där träffade jag Elin och Cassandra. Människor som jag sent kommer att glömma. Jag började på skola. Jag gick med kompisar som var ett år äldre en mig. Alltså 96:or. Dagen innan skolan började så var alla föräldrar inne på ett möte i matsalen. Jag gick till klätterställningen och skulle vara där medans jag väntade på mamma och pappa.  I klätterställningen satt Alexandra. En till person som jag saknar otroligt mycket.  Vi blev snabbt vänner och var tillsammans nästan hela tiden under 6-års. Sen i Ettan kom Emelie. Jag och Alexandra var inte lika mycket med varandra. Vi hade varit värsta bästisarna hela tiden. Nu var Emelie där och tog upp Alexandra värld. Vist jag var med henne också. Men det blev inte lika roligt. Tiden gick och Alexandra började i musikklass. Sen dess har jag aldrig varit med henne igen. Livet är orättvist, jag vet. Men jag har hittat hennes blogg i alla fall. Jag önskar verkligen att jag fortfarande var bra vän med henne. Jag började umgås med andra i klassen. Mathilda, Clara, Elin, Rebecca, Sigrid, Amanda, Emelie(ja samma som förut), Emma. Det var nog dom få tjejerna vi hade i klassen.  Vi var som uppdelade. Jag och Elin var mycket tillsammans. Emma, Mathilda och Amanda var jämt med varandra. Det var väl den populära gruppen som man skulle vara lycklig med om man fick vara med. Rebecca var en bra människa. Hon var med flera. Likaså Sigrid. Hon var ofta med Emelie. Jag är lite osäker. Emelie och Clara var väldigt mycket med varandra... I alla fall.
Jag sökte till Musikklasser. Gissa vad. Jag kom in! Innan det hade jag också sökt till Kungliga balettskolan. Jag kom in där också... men vi tackade nej. Istället ett år senare sökte jag då till musikklasser. Då gick jag med jämnåriga 97:or. Nu har jag gått där i två år. År 5 gick otroligt snabbt. Och jag har varit med om två helt fantastiska år. Jag saknar förstås mina gamla klasskamrater, men jag har det bra här. Har varit med om en festival med flera olika länder från hela världen.  Mina nya klasskamrater är jättetrevliga och roliga. Jag ångrar verkligen inte att jag tackade ja till musikklasserna.  Det är en helt annorlunda miljö. Jag får någon slags lyckokänsla när jag tänker tillbaka på de stunder jag har suttit i Elev caféet och ätit på en riskaka. När jag sjunger de sånger som jag sjöng på min första konsert. Eller när jag har klättrar på klätterställningen med Maria. Inte viste jag då att jag senare den veckan borde ha varit lycklig den gången. Jag är lyckligtlottan för att jag har så många vänner. Att bara Maria finns och står vid min sida. Lika dant alla mina vänner, Clarice, Elsa, Filippa, Alexandra... jag känner flera hundra människor jag är lycklig över att dom finns.
Jag har inte nämt många namn. Men alla jag känner ska veta att det finns en plats i mitt hjärta som ni äger.


Nu är det nu. Och nu blev just då. Flera sekunder har gått sen jag skrev att nu är nu. Nu är då. Och det var för en hel evighet sen. Där här var mitt liv i meningar.


Kommentarer
THERÉSE

tufft att du är halv japan! :)

2009-07-18 00:03:03
URL: http://tettelush.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

bloglovin

www.cocoo.se - 
Massor av trendiga halsband, armband, örhängen, ringar och klockor!